
Linus Enström på samma utbildning som Sophia har nedanstående tankar om artikeln i Lakartidningen.se:
“Efter att ha läst denna artikel så dyker det upp en del funderingar.
Att slippa att ha ett förhandsgodkännande av produkterna ute på kliniken är ju för tillverkarna en klar fördel i och med att produkterna kommer ut och in i vården mycket fortare. På detta sätt så börjar företagen tjäna pengar fortare och produkten sprids snabbare via folkmun.
Nackdelen med detta kan ju tyckas vara att oupptäckta tidigare fel inte kan förutses och det kan orsaka stort lidande för personalen och/eller patienten. Och i långa loppet skadar detta tillverkaren.
Sen att ¼ av vården är onödig kan ju tyckas vara något som borde forskats på tidigare, med tanke på att vårdköerna ständigt växer och att tillstånden blir alltmer komplicerade. Att då använda sig av oprövade metoder, för att känna sig fram till vilket som blir bäst för patienten, gör att vården ineffektiviseras, patienterna får längre vårdtider och kostnaderna för kommunerna stiger.
Om man däremot då hade haft en myndighet som gav ett förgodkännande så hade produkten haft en klarare säkerhetsstandard och personalen kanske hade känt sig mer bekväma i situationen att använda produkten.
I och med att vården idag använder sig av gamla metoder i många fall och ej drar nytta av ny forskning, så är det svårare för forskningen att utvecklas och därmed produkterna.
En annan sak som jag reagerade på var även att inte psykiatrin omnämndes i artikeln, utan bara kirurgiska specialiteter och medicinska. Även inom psykiatrin kan tänkas att metoder används som är gamla och förlegade samt ej beprövade på ett klinisk bra sätt. Om man tänker på hur psykiatriska vården ser ut idag med ovetande om hur man ska behandla vissa patientkategorier så kan forskning behövas mer på detta område, för att även där effektivisera vården och tillslut kunna få ut patienterna i det dagliga livet.
Men nu kom jag utanför medicintekniska verksamheten. Det står i artikeln att det finns pengar till att införa ett system för medicintekniska produkter inom vården, men att resurserna saknas. Och med resurser tror jag här menas tid och personal. I dagen vård så kan jag tänka mig att man drar in på personal och ersätter dem i vissa fall med apparatur och högteknologiska produkter.
Men om man då istället tar denna ”insparade” personal och sätter den i en ny grupp som ska forska på nya metoder och granska produkter så tror jag att man istället kan tjäna pengar.
Bättre behandlingsmetoder → Färre komplikationer → Kortare behandlingstider → Lägre kostnad för landstinget.”