MedTechbloggen

På “min tid” använde vi räknesticka och resultaten blev ungefär rätt. Nu kan man räkna med hur många decimaler som helst med en knapptryckning. Det gäller bara att trycka på rätt knapp. Då visste vi att en robot var lika med PlåtNicklas. Nu vet man bättre. Nyligen har robotikforskaren Robert Lundh vid Örebro universitet doktorerat; “Robots that Help Each Other: Self-Configuration of Distributed Robot Systems“. Roberts forskning är ett viktigt steg i att få robotar att bli medvetna om varandra och själva tänka ut hur de kan hjälpa varandra. Tanken är att en robot inte ska ge upp om den får en uppgift som den inte kan lösa själv, utan i stället lista ut hur den kan ta hjälp av andra robotar. Till stor del handlar det om att den själv ska kunna söka den information som den behöver för att lösa uppgiften. Om den till exempel behöver hjälp med att avgöra var exakt den befinner sig i förhållande till andra föremål i omgivningen, kan den fråga om någon annan robot kan hjälpa den att ta reda på det. Det känns lite skrämmande, kommer vi människor att bli överflödiga?
Redan idag gör robotar kirurgiska ingrepp men klarar sig än så länge inte helt utan läkare och sköterskor. Men snart kanske? Och hur roliga kommer partiledardebatterna bli när Mona och Fredrik ersatts av autonoma sensorsystem? De fantastiska bortförklaringarnas era kommer också att vara förbi.

Jag får ibland känslan av att Hjälpmedelsinstitutet lever lite i skymundan. Skrapar man på ytan så kan man hitta många intressanta projekt som pågår. Ett som jag fastnade för är “Robotar i tiden“. Det projektet är ett samarbete mellan Hjälpmedelsinstitutet och Robotdalen. I Robotdalen utvecklas robotik för industri, logistik och hälsosektorn. Forsknings- och utvecklingsprojekt drivs på små och medelstora företag, sjukhus, globala företag, samt Örebro universitet och Mälardalens högskola. En produkt som har tagits fram är “roboten” Bestic. Bestic är ett hjälpmedel för personer som har svårt att äta själva. Roboten börjar på tallriken och samlar ihop den del av portionen som användaren väljer. Ett kommando som gör att skeden går upp till munhöjd och stannar, ges av användaren. Användaren får luta sig fram och ta emot maten och ger sedan kommando igen för att skeden skall gå ner till tallriken och hämta en ny tugga. Science fiction mitt i vardagen. Men, hur hittar de personer som har behov av roboten var/hur de ska få tag i den?

Foto: Alice Öberg