MedTechbloggen

MedTechbloggen presenterar ytterligare en bloggpost från studenterna på Affärshögskolan. Denna gång är det Helena Kanebratt (gul badmössa) som tycker till:

“Syftet med detta inlägg är att belysa Agneta Bergströms tidigare artikel, “¼ av all vård är onödig eller skadlig”.

Jag vill börja med att säga att jag håller fullständigt med Agneta Bergström om det hon skriver i sin artikel, ibland används vårdensresurser/metoder på helt fel eller till och med skadligt sätt.
Men frågan jag vill lyfta är, vem bär ansvaret för att t.ex.
Föråldrade rutiner inte uppdateras, att man använder sig att metoder som det inte finns god forskningsgrund på. Att många arbetar på utan att det igentligen finns några bra studier som visar att operation t.ex. är bättre än sjukgymnastik? Att många arbetar utan att det igentligen finns vetenskapliga belägg för att göra på det ena eller andra sättet?
Vi inom den medicintekniska branschen vill såklart sälja våra produkter, men inte till vilket pris som helst. Vi vill att produkten vi säljer används på ett säkert och nyttigt och effektivt sett. Jag håller med Pär Nordin om att det ska borde finnas riktlinjer för införande av nya produkter och att dessa ska ha ett förhandsgodkännande innan kliniken kan få börja använda den. Självklart ställer detta högre krav på oss som tillverkare, men så vill vi ju också bara sälja säkra produkter som är till nytta för patienter och personal.
Enligt Socialstyrelsens föreskrifter säger man att endast säkra metoder får användas inom vården och att ledningssystemet ska finnas för att utrangera gamla metoder. Jättebra! Men varför följer inte alla Landsting då detta? Kanske borde Socialstyrelsen bli hårdare med sina krav och till och med att ålägga vite på de Landsting som inte följer deras krav? Jag tycker att Socialstyrelsen borde se över hur deras föreskrifter följs och införa stickprov för att komma åt dem som inte följer dem.
Den som bär störst ansvar i denna fråga, enlig mig är den ansvariga Läkaren. Det är han/hon som bestämmer vilken behandling man väljer att utföra. Klart att det är svårt att alltid ta rätt beslut, det gör ingen. Men om läkaren hade haft tydliga riktlinjer att gå efter tror jag att det hade varit enklare och färre fel hade begåtts. Dessutom hade man sparat massor av pengar av att inte utföra onödig vård. Pengar som istället kunde användas till att utföra kliniska prövningar som bl.a. Stefan Lohmander påpekade. Jag tror att för det ska bli en förbättring behövs det tillsättas arbetsgrupper från hela landet där man diskuterar fram arbetsmetoder, riktlinjer som är välförankrade i vetenskaplig forskning, väl förankrade studieresultat.

ATT INFÖRA ARBETSGRUPPER FÖR ATT MINIMERA SKADORNA OCH FÖR ATT INTE BEDRIVA VÅRD DÄR DEN INTE BEHÖVS, KRÄVS ATT LANDSTINGEN HJÄLPER TILL. DOM MÅSTE HJÄLPA LÄKARKÅREN ATT BLI OCH GÖRA ÄNNU BÄTTRE ÄN I DAG. DET BORDE VARA EN PRIORITERAD FRÅGA, SOM ALLA BERÖRDA BORDE ARBETA MED“

Häromdagen noterade MedTechbloggen att en stor del av de metoder som används på patienter i vår svenska vårdapparat inte gör nytta. I artikeln i Lakartidningen.se som vi refererade till påstås också att det är dålig kontroll på medicintekniska produkter. Pär Nordin, som är överläkare på kirurgkliniken på Östersunds sjukhus, säger att det förekommer ett oseriöst införande av utrustning. Han anser också att riktlinjerna bör bli tydligare. Pär Nordin efterlyser riktlinjer för införande från myndigheter och ett förhandsgodkännande av medicintekniska produkter.
Tillsynsmyndighet för medicintekniska produkter i Sverige är Läkemedelsverket. För att få sälja medicintekniska produkter på den europeiska marknaden måste tillverkaren visa att produkterna uppfyller de tuffa kraven i det medicintekniska direktivet, 93/42/EEC. Myndigheternas förlängda arm vid granskning av medicintekniska produkter, inför godkännande för att få CE-märka produkten, är det ackrediterade Anmälda Organet. I Sverige är det SWEDAC som godkänner de Anmälda Organen. När produkten är CE-märkt får den marknadsföras inom hela EU/EES-området. Kraven är stora på tillverkaren att också följa upp vad som händer med produkterna vid användning ute på klinikerna. Det förutsätter ett samarbete mellan tillverkare och vård. Tillverkarna har idag inte helt lätt att få tillträde till kliniker för att kunna genomföra avancerade kliniska prövningar. Kraven på tillverkarna skärps ytterligare från den 21 mars i år när uppdateringarna av LVFS 2003:11 träder i kraft. För att råda bot på de problem som framförs i artikeln krävs att vården skapar kvalitetssystem som hanterar ett ordnat införande av nya produkter och system i vården. Det krävs också ett intimare samarbete mellan vården och tillverkarna. När når vi dit?